BAKOM ANSIKTENA

BAKOM ANSIKTENA

Ibland undrar jag hur många historier som egentligen döljer sig bakom alla ansikten vi möter. De finns överallt. Du ser dem i apotekskön eller på perrongen en råkall morgon. De sitter i bilen bredvid vid rödljuset. Alla bär på nåt.

Solen går upp och folk stressar iväg. Men själen segar efter. Det är märkligt hur man kan sitta där och le mot folk vid kaffemaskinen medan saknaden faktiskt river i bröstet. Man vill bara bli sedd på riktigt. Att någon fångar upp en, om så bara för en sekund.

I kväll skålar någon för en nystart. Samtidigt sitter en annan person kvar i bilen på parkeringen och bara stirrar. Kraften måste samlas för att ens gå in. Men vissa kämpar faktiskt bara för att orka leva. De har tvingats hantera ett avslut de aldrig ville ha. Det är tungt.

Vi möts snabbt. Våra vägar korsas en enda gång, men vi vet inget om vad som ryms därinne. Allt förblir dolt i våra inre världar.

Vi glömmer bort hur lika vi är.

Vi såg en gång världen med ett barns blick. Allt var bara tillit och ren nyfikenhet då. Hjärtat struntade helt i livets alla krav. Men kraven dök upp sen. Nu tär de på oss.

Vi drevs av en rå längtan efter tillhörighet. Och vi ville bli sedda, på riktigt. Vi skrattade jämt och förundrades över precis allt. Allt kändes faktiskt möjligt då.

Sen kom jämförelserna. Vi lärde oss snabbt att gardera oss och spela starka, alltmedan vi febrilt försökte pricka andras förväntningar. Men inombords var vi bräckliga. Vi levererade svar trots att frågorna egentligen gnagde i oss själva. Det tär på en.

Vissa av oss blev hårda för att livet högg för djupt, för ofta. Andra tystnade helt. Någon skriker ut sin kamp medan en annan bär den ljudlöst. Men då syns den aldrig. Det tär.

Inuti finns faktiskt något jag tror på. Vi längtar ju efter exakt samma sak, allihop. Det handlar om gemenskap. Om att bli förstådda, accepterade och älskade för dem vi verkligen är.

Vi bär både på våra misstag och vår inneboende skönhet medan berättelserna fortsätter att skrivas, varje dag.

Ibland klamrar vi oss fast vid en hand och tänker att det här aldrig tar slut. Men så kommer det där ovälkomna avskedet. Kärlek handlar tyvärr ofta om att tvingas släppa taget. Det gör ont. Kroppen skriker efter mer tid, bara en kort sekund till.

Ibland slår det oväntade bara till. En snabb blick eller några vänliga ord från någon man inte känner. Det räcker faktiskt så. Eller så trycker katten sin varma kropp mot kinden och plötsligt känns allt annorlunda. Vinden i träden som bär på gamla minnen. En sång som tar oss hem till tryggheten vi trodde var borta.

Det vi räknar med är skört.

Vissa dagar börjar som vanligt. Man tar kanske kaffet och sedan nycklarna medan regnet slår mot rutan. Och plötsligt händer nåt. Datumet etsas fast i oss för alltid.

Vi kan räkna med förvånansvärt lite här i livet. Det vi litar på kan brista. 

Är det då inte de vanliga stunderna som betyder faktiskt allt? 

Att vi fattar sällan att det var lycka förrän efteråt?

Hjärtat rymmer ju otroligt mer än vi ibland anar. Tanken är svindlande. Sorg och tacksamhet bor ofta i samma rum. Vi saknar någon djupt - det gör ont - och plötsligt skrattar vi åt ett minne.

Vi åker på rejäla smällar. Ändå håller vi envist fast vid tron på människors godhet. Rädslan inför framtiden kan finnas där och ändå sätter vi gång på gång ett nytt frö i jorden.

Vår största styrka döljer sig nog precis där. Livet verkar aldrig sluta att födas. Det sker så djupt inuti oss och medan det händer - även mellan oss. Vi gör det ofta  faktiskt för varandra.

Ingen kan någonsin helt veta sanningen om en annan människa.

Det är svårt att veta vilka ord som faktiskt sabbar någons sömn. En snabb kommentar kanske ekar i timmar. Oron döljer sig ju så lätt bakom ett leende i vardagens brus.

Det krävs ett sanslöst mod ibland att leva. 

Tänk om vi faktiskt möttes med denna visshet? 

Skulle vi låta förståelsen gå före domen då? 

Prylar och muskler väger ganska lätt i slutändan. Din status eller hur du ser ut säger egentligen ingenting om vem du är.

Masker.

Tänk om alla fattade sanningen nån gång. En gång för alla. Att vi alla ingår i samma berättelse med olika toner och egna rytmer. Det är så lätt att glömma.

Tänk om vi faktiskt unnade varandra framgång. I en sån värld är lycka aldrig ett nollsummespel. Vi lyfter helt enkelt varann. Och ingen behöver trycka ner nån annan för att själv känna sig stor.

Vår styrka ligger ju precis i att vi är olika där det delade förenar oss faktiskt. Världen kräver nyfikenhet. Och omsorg.

Dina ögon bär på osagda historier. De rymmer minnen och känslor som alltför sällan kommer ut i ord. Men varje blick säger nåt eget. Tänk att allt syns ändå om man bara kollar noga. Vi bär tysta erfarenheter innerst inne.

Drömmarna styr nästan allt du väljer. De stakar ut vägen framåt. Det finns faktiskt en vilja bakom varje litet beslut. Stegen bär på en vision. Hoppet om framtiden bor där medan du lever i nuet.

Det är människan bakom åsikten som räknas.

Ändå kan svaren uteblir när man som bäst behöver dem. Och vi står kvar, kanske till och med lamslagen medan vi glömmer för ofta de där verkliga sista avskeden. De som sällan går dit drömmen en gång pekade till. 

Smärtan lär nog alltid finnas kvar i världen. Men en utsträckt hand förändrar allt. Plötsligt är man inte lika ensam längre och även när det krävs ett enormt mod för att våga lita på folk igen så blir hjärtat faktiskt lite lättare av det. Gång på gång.

En dag ser vi tillbaka och ser allt som format oss.

Där kärleken sved. Hur verkligt det kändes då. Hur det gick åt skogen och sved. Hur vi drog lärdom av eländet. Gråten som äntligen tystnat. När vi tappade bort oss själv på riktigt i ändlös kända ögonblick. Men på de där okända vägarna hittade vi också nytt. 

Länge famlade vi efter livets mening utan att fatta grejen. Sen slog det oss. Om vi hade tur, lust, modet eller viljan. Den där sanningen som egentligen fanns där hela tiden, mitt i vardagen. Precis där du kanske är nu.

En dag rinner allt vi äger oss ur händerna. Vi kämpar för att hålla kvar greppet fast det är lönlöst. Men det finaste överlever faktiskt. Det är värmen vi gav andra som stannade kvar. Kärleken vi fick av dem som tittade djupt in i våra hjärtan.

Och så blickar vi framåt. Framtiden kan faktiskt alltid kännas ljus. För det finns alltid nya vägar. 

Och det finns alltid kärlek. 

Bakom ansiktena.

© by HerMine’s 

Smycken som talar samma språk:

Tillbaka till blogg