En kvinna sitter vid ett fönster i ett varmt upplyst antikvariat med en blå bok framför sig. I den regnvåta fönsterrutan framträder en drömlik bild av en flicka framför havet i solnedgången.

Det osynligas väsen

Om drömmar som känns som minnen, om människor som lever vidare i våra hjärtan och om de osynliga trådar som förbinder det förflutna med allt som ännu kan komma.

Var börjar en berättelse? Och vem är det egentligen som drömmer den?

”We are such stuff as dreams are made on.”

- William Shakespeare, The Tempest


Det började med att hon mindes något som ännu inte hade hänt.

Det var en torsdag, en alldeles vanlig torsdag, av det slag som sällan lämnar spår efter sig. Regnet smattrade mot fönsterrutan, kaffet hade blivit ljummet och någonstans i huset tickade en klocka som alltid gick tre minuter för fort.

Hon satt vid köksbordet när minnet kom.

En liten flicka stod på en strand och höll en blå sten i handen. Hennes hår var vått av havet och hon skrattade åt något som kvinnan inte kunde höra.

Hon visste att flickan hette Sophia.

Hon visste också att hon aldrig hade träffat henne förut.

Ändå saknade hon henne.

Det var det märkligaste. Saknaden kom före frågan och före varje försök att förstå den. Den lade sig över bröstet med samma självklara tyngd som sorgen efter någon man älskat hela sitt liv.

Hon slöt ögonen.

Där var stranden igen. Den blå stenen. Flickans bara fötter i sanden.

Och en röst som frågade:

Vem av oss minns egentligen den andra?

När hon öppnade ögonen hade kaffet fortfarande samma temperatur. Klockan visade samma minut.

Bara något inom henne hade förskjutits.

I. Det som saknar vikt

Hon hette Saga och drev ett litet antikvariat där böckerna doftade damm, läder och den där särskilda sortens tid som samlas mellan sidor ingen öppnat på många år.

Hon tyckte om böckernas pålitlighet. Orden stod kvar, men läsaren förändrades.

Människor var betydligt mer komplicerade.

De sade en sak och menade en annan. De lovade evighet och kunde knappt hålla ett löfte över helgen. De älskade någon i tjugo år och vaknade en morgon som främlingar vid samma frukostbord.

Och ändå fortsatte de att älska.

Det var kanske det mest obegripliga av allt.

Saga hade en gång frågat sin far var kärleken egentligen fanns.

Hon var nio år och hade just upptäckt att hjärtat var en muskel.

”Om kärleken sitter i hjärtat”, hade hon sagt, ”borde läkaren kunna se den när han opererar.”

Hennes far hade skrattat.

”Det finns mycket som är verkligt utan att synas.”

”Som vad?”

”Som vinden.”

”Men vinden kan man ju känna.”

”Som tiden, då.”

”Den kan man mäta.”

Han hade funderat en stund.

”Som det du känner när någon säger ditt namn och du vet att du är älskad.”

Det svaret hade på något sätt irriterat henne. Hon ville ha något påtagligt.

Nu, mer än fyrtio år senare, förstod hon fortfarande inte riktigt vad han hade menat.

Men hon mindes hur han hade uttalat hennes namn.

Och det var märkligt nog något som tiden aldrig hade kunnat ta ifrån henne.

Hon kunde inte längre framkalla hans ansikte med fullständig tydlighet. Hans röst däremot hade stannat kvar, med sin värme, sitt skratt och den där lilla pausen innan han sade något viktigt.

Hur kunde en människa som inte längre levde fortfarande tala inom henne – med henne?

Och var fanns den rösten när hon inte lyssnade?

II. En besökare utan skugga

Tre dagar efter minnet av flickan kom mannen till antikvariatet.

Han var gammal. Men ju längre Saga betraktade honom, desto svårare blev det att avgöra hans ålder.

Han bar en mörk rock och höll en bok i handen.

”Jag letar efter en författare”, sade han.

”Det gör de flesta här.”

”Den här har ännu inte skrivit sin bok.”

Saga såg upp.

”Då blir det svårt att hitta honom.”

”Det brukar vara lättare innan boken är skriven. Efteråt tror författaren gärna att berättelsen tillhör honom.”

Hon log artigt. Antikvariatet lockade ibland till sig människor som gjorde även de enklaste samtal onödigt komplicerade.

”Vad heter författaren?”

”Det är just det jag försöker ta reda på.”

Han lade boken på disken.

Den var ganska tunn, klädd i blått tyg och saknade titel.

Saga öppnade den.

Alla sidor var tomma.

”En anteckningsbok?” frågade hon.

”Om du vill.”

”Och vad ska jag göra med den?”

”Skriva.”

”Vad?”

”Det du minns.”

”Och om jag inte minns något?”

”Då får du börja med det du ännu inte har upplevt.”

Hon såg upp från boken.

”Vem är du?”

Mannen betraktade henne med ett uttryck som nästan liknade ömhet.

”Det beror på vem som frågar.”

Sedan gick han.

Först när dörrklockan tystnat upptäckte Saga att han hade lämnat boken kvar.

Hon såg ut genom fönstret.

Gatan var våt efter regnet. Människor skyndade förbi med uppfällda paraplyer. En hund drog sitt koppel mot ett träd.

Mannen syntes ingenstans.

Men något annat fångade hennes uppmärksamhet.

Den svaga eftermiddagssolen föll snett genom skyltfönstret och badade golvet i varmt ljus. Saga såg mot platsen där mannen nyss hade stått.

Hade han överhuvudtaget kastat någon skugga? Hon kunde inte minnas någon.

På disken låg den blå boken.

Och på dess första sida stod nu en enda mening.

Sophia väntar vid havet.

III. Den som drömmer

Den natten drömde Saga om ett hus.

Det stod ensamt på en höjd ovanför havet. Fönstren var upplysta, men när hon närmade sig såg hon att huset saknade dörr.

Hon gick runt det tre gånger.

Vid det fjärde varvet fanns där en dörr.

Sådant händer i drömmar. Eller hur? Vi accepterar det omöjliga med en självklarhet som skulle göra varje filosof arbetslös.

Inne i huset satt en kvinna vid ett bord och skrev.

Saga kunde bara se hennes rygg. Bredvid kvinnan stod en kopp och ett litet mässingsur som tickade ovanligt högt.

”Ursäkta”, sade hon.

Kvinnan fortsatte skriva.

”Jag tror att jag har gått vilse.”

”Det tror de flesta.”

”Var är jag?”

”Här.”

”Det var ett ovanligt värdelöst svar.”

Kvinnan fnissade.

Saga tyckte om henne omedelbart.

”Vad skriver du?” frågade hon.

”En berättelse.”

”Om vad?”

”Om en kvinna som kommer till ett hus och frågar var hon är.”

Saga kände hur luften förändrades.

”Vad heter kvinnan?”

Pennan stannade.

”Saga.”

Det blev tyst.

Utanför fönstret rörde sig havet långsamt, som om det andades.

”Skriver du om mig?”

”Ja.”

”Hur länge har du gjort det?”

”Jag vet inte. Tiden fungerar annorlunda här.”

”Och var är här?”

Kvinnan vände sig om.

Saga såg sitt eget ansikte.

Inte som i en spegel. Ansiktet var äldre och samtidigt yngre. Det bar spår av glädje hon ännu inte upplevt och sorg hon inte kunde minnas.

”Du ställer alltid den frågan”, sade kvinnan.

”Vilken?”

”Var du är. Som om det skulle kunna förklara vem du är.”

Saga satte sig mittemot henne.

”Är jag din dröm?”

Kvinnan lade ifrån sig pennan.

”Är jag din?”

Det var en så enkel fråga att Saga kände ett sting av irritation.

”Jag drömmer ju om dig.”

”Hur vet du det?”

”För att jag kommer att vakna.”

”Och om jag också vaknar?”

Saga såg på kvinnans händer. Det var hennes egna händer, med samma lilla ärr vid tummen.

”En av oss måste väl vara verklig?”

Kvinnan log sorgset.

”Varför?”

Saga vaknade innan hon hann svara.

IV. Allt det vi aldrig kan hålla

Under de följande veckorna började Saga skriva i den blå boken.

Först beskrev hon sina drömmar, sedan sina minnen.

Så småningom skrev hon även om sådant som aldrig hade hänt men som ändå på något sätt hade format henne.

Hon skrev om en resa hon aldrig gjort och som ändå hade väckt hennes längtan efter havet. Om outtalade ord och människor hon hade älskat.

Hon skrev om alla de liv hon hade kunnat leva.

Då upptäckte hon något märkligt.

Även de liv hon aldrig hade levt hade lämnat spår.

Ett beslut som aldrig fattats kunde förändra en människa lika mycket som ett fattat beslut. Bara föreställningen om en möjlig framtid kunde ge någon modet att lämna allt det välbekanta bakom sig.

Hon funderade över hur märkligt det var att vi litade så mycket på våra sinnen.

Vi kunde hålla en sten i handen, förklara den verklig – och ändå inte hålla fast vid vår egen barndom.

Lika lite kunde vi lägga skrattet från en människa vi förlorat på bordet. Och ändå var allt detta en del av oss.

En kväll skrev hon:

Om jag förlorar allt jag äger, finns jag fortfarande kvar.

Hon stannade upp.

Om jag förlorar mina minnen, är jag då fortfarande mig själv?

Pennan vilade mot pappret.

Och om jag glömmer vem jag är, vem finns då kvar?

Hon betraktade orden länge.

Sedan slog hon igen boken.

Vissa frågor hade den oförskämda egenskapen att fortsätta tala, även när man för länge sedan slutat lyssna.

V. Flickan vid havet

Sophia återvände en novembernatt.

Den här gången stod hon inte på stranden.

Hon satt på golvet i Sagas barndomshem och byggde ett torn av träklossar.

Saga kände genast igen rummet. Den gröna soffan och gardinerna med de små gula blommorna. Och naturligtvis – solstrimman över parketten.

”Vad gör du här?” frågade Saga.

”Väntar.”

”På vem?”

”På dig.”

Saga satte sig bredvid henne.

”Känner vi varandra?”

Sophia nickade.

”Sedan när?”

Flickan funderade.

”Sedan långt tillbaka.”

”Hur långt tillbaka?”

”Sedan innan du började glömma.”

Saga ville fråga vad hon menade, men Sophia lade ännu en träkloss på tornet och fortsatte:

”Tror du att något försvinner bara för att du inte längre kan minnas det?”

”Nej. Mitt köksbord står ju fortfarande kvar när jag är på jobbet.”

”Hur vet du det?”

”För att det står där när jag kommer hem.”

”Men däremellan?”

Saga skrattade.

”Du låter som en filosof.”

”Vad är en filosof?”

”Någon som ställer frågor tills alla andra får huvudvärk.”

Sophia såg nöjd ut.

Sedan välte tornet.

Träklossarna föll över golvet med ett ljud som ekade märkligt länge.

”Nu finns tornet inte längre”, sade flickan.

”Nej.”

”Vart tog det vägen?”

”Det föll sönder.”

”Men du minns fortfarande hur det såg ut.”

”Ja.”

”Då finns det alltså fortfarande någonstans.”

Saga öppnade munnen för att invända men stängde den igen.

Sophia tog hennes hand.

”Du tror att du måste hålla fast vid allt för att det ska vara verkligt.”

Flickans hand var varm.

”Måste jag inte det?”

”Du håller ju inte fast vid mig heller.”

Saga kände hur den välbekanta saknaden steg inom henne.

”Nej.”

”Och ändå är jag här.”

Hon vaknade med tårar på kinderna.

VI. Ett uppror mot evigheten

Vintern kom tidigt.

En morgon låg snön över staden, och världen såg ut som om någon hade suddat bort alla onödiga detaljer.

Saga började promenera före arbetet.

Hon lade märke till sådant hon tidigare gått förbi.

En gammal man som varje morgon matade fåglarna på torget och två barn som tävlade om vem som kunde gå längst på en låg mur.

De bar på världar som hon aldrig skulle få se, känna eller uppleva. Eller?

Den gamle mannen kunde vara någons första kärlek, medan barnen hade hela framtider framför sig som ingen ännu kunde föreställa sig.

Och ändå såg Saga bara deras yttre gestalter.

Hon tänkte på hur lätt människor blev till roller i varandras liv.

En främling. En kund. En mor. En älskad. En besvikelse.

Vi gav varandra namn och trodde sedan att vi hade förstått varandra.

Men inom varje människa fanns ett landskap som ingen annan kunde vandra genom i sin helhet.

En kväll öppnade hon den blå boken och skrev:

Trots att allt förändras fortsätter vi att bygga hus, vågar älska med vetskapen om att vi kan förlora varandra och fyller våra begränsade liv med drömmar som sträcker sig långt bortom oss själva.

Hon stannade upp.

Det var kanske just där människans storhet låg.

I hennes envisa vilja att skapa något vackert mitt i det förgängliga.

Hon tänkte på trädet som en far hade planterat och som en dag skulle ge hans barn skugga, och på kärleken som vågade finnas utan garantier. Hon mindes den där särskilda melodin som fortfarande klingade inom henne, trots att instrumenten sedan länge hade tystnat.

Hon log för sig själv.

Om livet verkligen var en dröm, var det åtminstone en dröm med en häpnadsväckande förmåga att lämna spår.

VII. Den blå bokens sista sida

En kväll upptäckte Saga att boken nästan var full.

Hon hade skrivit i den under många veckor. Ändå var den fortfarande lika tunn som den dag mannen hade lämnat den på disken.

Nu återstod bara ett enda tomt blad.

Hon lade handen på boken.

Den kändes varm.

Utanför föll regnet, precis som den torsdag då allt hade börjat.

Hon tänkte på mannen i antikvariatet, på kvinnan i huset och på Sophia vid havet.

Och hon tänkte på sin far.

På alla de människor hon själv hade varit under sitt liv.

Barnet som trott att vuxna visste allt.

Den unga kvinnan som väntat på att livet skulle börja.

Ja, och kvinnan som långsamt hade förstått att livet hade pågått hela tiden.

Vilken av dem var den verkliga Saga?

Alla hade burit hennes namn och haft sina egna drömmar, medan de trott att just deras värld skulle bestå.

Hon slog upp bokens sista sida.

Där stod redan något skrivet med hennes egen handstil. Hon kunde för sitt liv inte minnas att hon hade skrivit orden:

We are such stuff as dreams are made on.

Hon kände genast igen orden – Shakespeare.

Hon hade läst dem många gånger under sitt liv och alltid tänkt att de handlade om livets korthet, om hur allt till slut upplöses.

Nu läste hon dem annorlunda.

Vad var egentligen detta stoff?

Var det minnena som gav människan hennes känsla av samhörighet?

Eller var det något som ännu saknade namn?

Hon funderade över hur en dröm kunde rymma ett helt universum. Hur den som drömde samtidigt kunde vara skapare, betraktare, deltagare och ja, själva drömmen.

Och hur märkligt det var att människorna i drömmen sällan visste att de var drömda.

Men om någon drömde henne, vem drömde då dem som drömde?

Och vem hade i så fall börjat?

Hon skrattade tyst.

Universum hade den besvärliga vanan att bli större för varje svar.

Sedan tog hon pennan och skrev under citatet:

Jag vet inte om jag drömmer världen eller om världen drömmer mig. Men jag vet att jag älskar och att kärleken förändrar något – om så bara för ett ögonblick eller djupt inom mig.

Hon lade ner pennan.

För första gången på länge kände hon inget behov av att fortsätta skriva.

VIII. När någon öppnar ögonen

Nästa morgon var boken försvunnen.

Saga letade överallt.

Under bordet. I bokhyllan. Mellan soffkuddarna.

Till slut gav hon upp.

Det förvånade henne hur lite hon sörjde förlusten.

Hon hade trott att boken innehöll något hon måste bevara. Nu kändes det snarare som om den hade lämnat henne med något som inte längre behövde papper.

Hon gjorde sig i ordning och gick ut.

Luften var klar efter nattens regn.

Vid övergångsstället stod en liten flicka med sin mamma.

Flickan hade mörkt hår och höll något blått i handen.

Saga stannade.

Det var en sten.

Flickan såg upp på henne och log.

För ett ögonblick tycktes allting stå stilla.

Sedan blev det grönt.

Mamman tog flickan i handen och de gick över gatan.

Saga följde dem med blicken.

Hon kunde ha ropat.

Hon kunde ha frågat efter flickans namn.

Men hon gjorde inget av det.

Hon fortsatte gå.

Och någonstans inom henne fanns en strand, ett hus utan dörr och en kvinna som satt vid ett bord och skrev.

Hon visste fortfarande inte vem som hade drömt vem.

Det gjorde henne märkligt lycklig.


Långt därifrån satt en kvinna framför ett tomt papper.

På bordet stod en kopp och ett litet mässingsur som alltid gick tre minuter för fort.

Hon hade just vaknat ur en egendomlig dröm om ett antikvariat, en blå bok och en liten flicka vid havet.

Hon mindes inte hela berättelsen.

Men en mening kunde hon återge klart och tydligt:

Det började med att hon mindes något som ännu inte hade hänt.

© by HerMine’s
Tillbaka till blogg