Ofrivilliga tider i tysthet

Är det bara jag som blir stum när någon viktig människa har överskridit gränslandet?

Jag har blivit tyst de senaste månaderna. Först sakta, sedan nästan helt och hållet.

Varför blir det så?

Spelar det någon roll?

Jag vet inte, och jag vill heller inte gå till botten med den frågan idag. Snarare känner jag mig redo att skriva om det som hände.

Min mamma gick bort. Shanias mormor.

Hon dog i bröstcancer som hade kommit tillbaka för andra gången, nu med full kraft. Trippelnegativ. Ett ord som läkarna förklarade för oss, men som också blev ett ord med helt andra dimensioner för min mamma, min pappa och mig den dagen.

På deras 52:a bröllopsdag gick hon bort. Min mamma. Bara 68 år gammal.

Fast bara kan vara ett stort och förunderligt ord. 68. Är det verkligen fortfarande så där ungt? Kanske ja, kanske nej. Det beror nog på vem man frågar och på livet som levts.

För mig hade det sedan länge kristalliserats ut en tanke, nästan som en självklarhet: att det lika gärna kunde bli min mamma som en dag skulle vårda mig, istället för att pappa och jag skulle vårda henne i livets sista skede. Hon fick mig när hon var 16. Avståndet mellan våra liv kändes aldrig särskilt stort.

Och ändå har livet visat mig tillräckligt många gånger att det inte finns några garantier för sådana tankar. Att människor går före sin tid. Ibland mycket tidigare än vid 68.

När ens mamma dör händer ändå någonting alldeles särskilt inom en. Kanske även oberoende av hur relationen har sett ut. Den tanken ligger fortfarande i dimma för mig, så jag tänker låta den vara där ett tag till.

Det har varit mycket.

Mentalt, emotionellt och också rent organisatoriskt. Att ställa om sitt liv och samtidigt få det mest elementära i en familjs vardag att fortsätta fungera när någon behöver vård.

Och ändå gick det alldeles för snabbt.

Trippelnegativ. Aggressiv. Snabbväxande. Inga behandlingar fanns längre tillgängliga i hennes fall. Tumören hade till slut vuxit sig ungefär lika stor som en tennisboll.

När vi frågade läkarna: "Hur länge?", ville ingen riktigt slå fast något. Några månader. Ett halvår. Kanske, som mest, ett år.

Hon fick sex veckor.

Vi fick sex veckor.

Hur det hände och det som följde känns fortfarande traumatiskt. Under månaderna efteråt har min familj och jag också känt ett stort behov av att finnas där för min pappa, som bor tjugo mil från oss.

Livet tog en time-out. Mer än ofrivilligt.

Och någonstans behövde det ändå få göra det.

Men bit för bit kommer vi tillbaka.

Först väldigt försiktigt. Sedan lite mer. Till det som kallas det normala, även om det kanske inte riktigt är samma normalitet längre.

Vi har börjat planera igen. Skapa. Städa. Rensa. Förändra. Läka. Tänka framåt.

Och mitt i allt det har också HerMine’s fått ett nytt rum.

Ett rum där allt får samlas. Där idéer kan bli till skisser, stenar till smycken och smycken till fotografier, texter och berättelser. Där det får vara lite stökigt ibland när något håller på att växa fram och vackert när något blivit färdigt. Ett rum för det som HerMine’s är, där det mesta som hör HerMine’s till får hända – och där det också finns plats för det som ännu inte finns.

På något sätt känns det passande att just det rummet har vuxit fram nu. Frivilligt. Någonting som nästan omedvetet bara hände.

Ibland tar saker den tid de behöver. Och ibland får saker bara hända.

Vi håller i alla fall på att komma tillbaka, även om det fortfarande sker mer i bakgrunden och på vår webbsida. Med nya idéer, nya smycken och sådant som sakta har vuxit fram medan det varit lite tyst här. Så småningom kommer vi också tillbaka mer på sociala medier och till allt det andra vi vill göra.

När det känns rätt och bra igen.

Och jag tror faktiskt att det börjar göra det nu. ❣️

Kram, Christine