När det andliga blir för mycket
Andliga uppvaknanden beskrivs ofta som något enbart vackert – och det kan och ska de vara – men sanningen är att gränsen mot psykos är mycket tunnare än vi vill tro.
Ett genuint uppvaknande rör om i allt – vår identitet, våra värderingar och hur vi ser på världen. Det är en enorm expansion.
Men om vår kropp och vårt nervsystem inte orkar bära den här intensiva upplevelsen, kan det som var tänkt att vara en öppning istället bli en kollaps.
När "ljuset" blir till förvirring
Ett andligt uppvaknande ska i slutändan göra oss mer närvarande. Men om vi pushar fram för mycket är det lätt hänt att vi inte längre är grundade. Då kan vi hamna i ett tillstånd där vi blockerar oss själva med spirituella antaganden, som till exempel att negativa tankar kommer tillbaka till oss eller att manifestationer inte blir verklighet. Det kan sluta illa när vi inte integrerar insikt för insikt i lugn och ro. Vi kan hamna i ett tillstånd där inget längre går att förstå och där rädslan kan ta över med full kraft.
Dessutom är inte alla upplevelser i de mer subtila dimensionerna alltid så enkla, positiva eller entydiga som de först kan verka. När vi går in i djupa medvetenhetstillstånd, till exempel genom meditation, kan vi ibland röra oss för långt, för tidigt – in i områden vars konsekvenser vi ännu inte kan förutse. Det här handlar inte längre om att bli "upplyst", utan om att förlora fotfästet. Utan en erfaren och väl rekommenderad vägledare som du själv känner att du kan lita på är det ingen idé att ge sig in i detta.
Varningstecken på att systemet är överbelastat
- Överdriven tolkning: Du ser tecken, symboler och "budskap" i precis allt, till den grad att det blir utmattande.
- Frånkoppling: Du känner att du befinner dig i en annan dimension och har svårt att "komma tillbaka" till vardagen.
- Frälsarkomplex: Du tror att du har ett heligt uppdrag att rädda världen, samtidigt som ditt eget liv och dina relationer faller samman.
- Isolering: Du börjar drar dig undan från omvärlden.
- Verklighetsflykt: Du vet inte längre vad som är på riktigt och vad som är dina egna tankar eller visioner.
Dissociation är inte upplysning
Vi misstar ofta det som faktiskt är trauma eller en försvarsmekanism för att vara något andligt. Att sväva iväg "däruppe" och tappa kontakten med kroppen kallas ibland för "ascension" eller uppstigning. I själva verket kan det, om det sker för ofta, för tidigt eller både och, leda till dissociation - ett tillstånd där vi inte längre är förankrade i oss själva.
När själen vill expandera snabbare än vad kroppen hinner med, uppstår ett glapp. Det glappet känns som galenskap. Det vi behöver i det läget är inte fler meditationer, "ljuskoder" eller andliga kickar – vi behöver grundning.
Att landa i sig själv
Sann spiritualitet handlar inte bara om att lämna den här världen eller sin kropp. Det handlar om att vara mer närvarande i den, med en djupare förståelse för vem man är – insikter vi tar med oss från våra meditationer in i vardagen.
Om din andliga resa gör att du fungerar sämre i vardagen, blir mer rädd eller isolera dig från omvärlden - då är det inte expansion. Då är det ett nervsystem som skriker efter hjälp och stabilitet.
→ Läs gärna artikeln "Från kaos till klarhet" som ett första hjälpen-kit.
Det är viktigt att förstå kärnan
Vi behöver bygga en kroppslig behållare som är stark nog att bära vår andlighet, utan att vi går sönder på vägen. Och vi behöver förstå insikterna på djupet, ha gått gravida med dem, så att de kan integreras och bära oss vidare mot nya steg.
Ta hand om dig fina du!
© by HerMine’s
Utforska gärna
