Att släppa taget – vad är det?
När sökandet blir en inre resa
När det som kallas idag för spiritualitet började öppna sig inom mig på ett helt nytt sätt, var det som att en dörr - jag inte ens visste fanns på riktigt - plötsligt stod på glänt. Det var inte något jag letade efter innan och det var inte heller något jag kunde förklara – men det var verkligt.
Det fanns ett djup där som kallade på mig, en längtan efter att förstå vad det var jag upplevde, vad det betydde och vart det ville föra mig.
I min sökan efter svar steg ett helt nytt språk fram.
Ord, uttryck och symboler som användes som om de redan var självklara. Jag ville förstå dem – inte bara upprepa dem – utan känna dem inifrån, så att de kunde få en verklig mening för mig.
Det är mänskligt att söka mening när något förändras
Inte för att allt måste förstås direkt, utan för att längtan i sig bär en riktning. När något börjar röra sig djupt inom oss är det en inbjudan att lyssna närmare.
Ett av de uttryck som återkom ofta för mig var:
“Släpp taget.”
Jag bar en stor, djup frågetecken inom vad det egentligen innebar. Inte som teori eller mantra, utan som en levd erfarenhet i kroppen och i hjärtat. Frågor efter frågor som kretsade runt i tanken, utan tydligt svar eller väg att följa.
Vad är det egentligen man håller i?
Är det minnen?
Tolkningar?
Identiteter?
Roller?
Känslor som en gång var sanna, men inte längre bär på samma sätt?
Och hur gör man något sådant i praktiken – att släppa taget – mitt i verkliga känslor, verkliga relationer, verkliga minnen och verkliga liv?
Det var som om orden pekade mot något djupt, men själva vägen dit var tyst. Inte för att den var gömd utan för att den behövde kännas fram, inte förstås fram.
Och det var där en speciell, en annorlunda resa började.
Inte med svaret.
Utan med frågan.
Och det är där jag vill börja här också – tillsammans med dig, som kanske står där nu och undrar, på samma sätt som jag en gång gjorde.
Vad det inte betyder att släppa taget
När jag hörde uttrycket “Släpp taget” för första gången inom det spirituella, inom healing, försökte jag förstå det med tanken. Jag trodde att det kanske betydde att jag skulle glömma, sluta känna, gå vidare, eller stänga dörren till något som gjort ont.
Men att försöka pressa sig själv till att inte känna, inte minnas, inte längta eller inte bry sig – det skapar inte frihet utan spänning. Det lägger ett lock på hjärtat och det gör andetaget kortare, inte djupare.
Att släppa taget innebär inte att:
- stänga av sina känslor när det kommer till det som gjort ont
- glömma något som varit viktigt
- låtsas att något aldrig gjorde ont
- “förlåta” innan kroppen är redo
- tvinga sig själv att gå vidare
- klippa bort delar av sig själv eller sin historia
Och det är inte en prestation. Det är inget man kan bestämma sig för i huvudet. Det är inget man kan forcera fram.
Om vi försöker släppa taget innan vi helt och hållet har förstått vad vi håller i, känner kroppen det.
Den säger mer eller mindre stilla:
“Inte än.”
Och det är inte ett misslyckande.
Det är visdom.
Det är säkert vänligt menat när någon säger “du behöver släppa taget”. Det kan komma ur omtanke, ur välvilja, ur känslan av att vilja hjälpa.
Men orden i sig visar inte vägen.
De berättar inte vad man håller i, eller hur man låter greppet mjukna. Och när det som känns starkt inombords inte får sin plats eller sin tid, kan orden nästan kännas tomma – som om något viktigt går förlorat mellan raderna.
Att släppa taget kan inte uppmanas fram. Det kan inte beställas. Det behöver få växa fram inifrån, när kroppen är redo, när hjärtat har hunnit ikapp tanken, när känslan har fått finnas och bli hörd.
Och ibland handlar släppandet om något mer stilla:
att närma sig det vi länge har vänt oss bort från. Inte för att lösa det snabbt, utan för att våga se det vi inte orkat bära fram i ljuset tidigare. Det kan vara sidor av oss själva som blivit undanskuffade. Gamla känslor som aldrig fick ord. Minnen som fortsatt tala, även när vi trodde vi hade gått vidare.
Att släppa taget kan börja i det ögonblick när man är redo att titta på sina skuggor - sina trauma, sina sår - inte för att döma dem, inte för att analysera dem - utan för att känna igen att även de har tillhört oss.
När något får bli sett, får det också börja mjukna.
Vad det kan betyda att släppa taget
Det första som blev alltså tydligt för mig personligen var att jag inte förstod hur jag kan släppa taget. Jag visste inte inte hur man gör, inte var i kroppen det sker. Inte när det skulle vara dags. Men med tiden insåg jag att släppa taget inte är en handling. Det är inte något vi gör.
Det är något som händer när:
- det som en gång gjorde ont har blivit erkänt
- känslan, smärta, sorg har äntligen fått finnas
- historien har fått sin plats
Och plötsligt märker vi:
Något i oss håller inte längre lika hårt. Andningen går lite djupare. Det finns mer plats inuti.
Det är inte stort. Inget dramatiskt.
Det är tyst.
När vi får växa tillsammans med våra upplevelser
För många börjar det inte med en stor insikt eller en tydlig riktning. Det börjar oftare med en nyfikenhet, en känsla av att något inom oss rör sig och vill bli förstått - även om vi kanske inte vet vad det betyder ännu. Det kan kännas som att något kallar, men på ett så mjukt sätt att det nästan bara är en viskning. Och för några kommer det som en större impuls, nästan som en puff inifrån, som säger: “titta hit”. Inte som en sanning eller svar, utan som en känsla av att något vill uppmärksammas.
I den nyfikenheten som följer blir det naturligt att söka kontakt med andra som också känner, undrar och utforskar. Samtal öppnas, relationer formas, frågor delas. Vi prövar oss fram, ofta utan att veta om stegen är “rätt” eller “fel”. Vi lär genom att känna, och de meningar som cirkulerar runt oss – som ”släpp taget” – blir sanna först när de långsamt har fått växa fram inom oss själva.
Annars kan vägen bli skör. Fotfästet kan tappas. Tvivel kan växa. Känslor kan svälla fram som vi inte vet vad vi ska göra med. Det kan kännas som att man går vilse en stund.
Men även det är i slutändan en del av vägen.
Det är inte ett tecken på att något är fel, utan på att något inom håller på att omformas.
Det tar tid för det inre att ordna om sig, att förstå vad som är gammalt och vad som är nytt, att känna skillnaden mellan det som hörde till då och det som hör till nu. När det sker kan det kännas osäkert – men just osäkerheten är ofta en övergång, en plats där det gamla har släppt taget men det nya ännu inte fått form.
Det är en öppen plats.
En plats där ingenting behöver skyndas.
En plats där nästa steg får växa fram av sig själv.
Ibland fortsätter man direkt, kanske till och med för fort, nästan i samma andetag. Andra gånger hinner vi stanna upp, vila, eller låta något landa innan nästa steg kommer.
Det viktiga är inte tempot.
Det viktiga är inte att alltid förstå.
Det viktiga är att rörelsen står kvar.
Att något i oss fortsätter att vilja gå vidare, även när stegen är små.
Allt har sin mening på våra personliga vägar
Insikter landar inte alltid samtidigt som upplevelsen sker. Hur släppandet ser ut, hur frasen ”släppa taget” förstås och hur processen tar form – det är något som växer fram inifrån. Var och en hittar dit på sin egen väg, i sin egen takt.
Ibland kommer förståelsen först långt senare, när hjärtat och kroppen har hunnit ikapp tanken. När det vi varit med om har fått sjunka in och väva ihop sig till något sammanhängande. Då känns det inte längre som något man försöker förstå utifrån – det känns sant inifrån.
Släppandet är ofta en process av att pröva sig fram, långsamt och varsamt. Att låta tankar, känslor och erfarenheter få mötas utan att skynda mot ett svar. Det finns ingen färdig karta att följa. Ingen måste veta vägen från början. Vägen blir tydlig medan den levs.
Det är genom erfarenheten som något förändras på djupet. Genom det som har känts i kroppen, inte bara tänkts i sinnet. Därför kan det ta tid.
Det är inte fördröjning – det är mognad. En mjuk inväxt i det som är sant, steg för steg.
Det här är i alla fall så jag förstår det idag.
Och förståelsen får fortsätta växa.
Precis som jag.
Precis som du.
När närvaro får leda
Att närma sig släppandet handlar inte om att försöka förändra något, utan om att våga vara med det som redan känns.
Ett sätt att börja kan vara att bli uppmärksam på stunden då något inom dig spänner till — och låta det få finnas där, som det är, utan brådska och utan svar. När spänningen får synas utan att rättas till, kan andetaget långsamt hitta sin väg tillbaka.
Att inte veta får också ta plats här. Det är inte meningen att allt ska förstås på en gång.
Känslan kommer först, förståelsen kommer senare. Hjärtat har sin egen rytm, och den behöver inte följa tankens tempo.
Om det känns stödjande kan du exempelvis lägga en hand på bröstet eller magen i sådana ögonblick.
Andas långsamt in.
Andas ännu långsammare ut.
Lyssna inåt, inte med tanken utan med hela dig.
Det är här släppandet börjar — i närvaro, inte i handling.
Det finns stunder då inspiration kommer utifrån: genom healing, olika terapiformer, samtal eller kurs.
Men själva skiftet sker ofta inte direkt där - det öppnar upp, ger språk, verktyg, förståelse, aha-ögonblick, stöd och vägledning — men själva förändringen sker inuti. Ofta senare - i den stund då kroppen är redo att mjukna och det som länge hållits hårt får andas för första gången med och inom dig.
Släppandet är aldrig något vi tvingar fram.
Det händer.
När tiden är mogen.
När det finns plats.
När något inombords säger: nu.
Ett ögonblick av stillhet
Det finns stunder då något inom drar sig tillbaka för att hinna ifatt. Som om det inre behöver tystnaden för att kunna höra sig själv igen.
Inte för att förstå mer, utan för att känna utan ansträngning.
I sådana stunder kan andetaget börja förändras av sig själv, nästan omärkligt.
Inte för att det ska, utan för att kroppen minns hur det är att andas utan att hålla.
Och ibland, mitt i det alldeles enkla, kan orden komma:
“Jag behöver inte förstå allt idag.”
Inte som ett löfte.
Inte som en teknik.
Bara som en mjuk gest inåt, som säger att det får vara som det är just nu.
I det stilla rummet mellan inandning och utandning kan det som varit spänt börja lossa.
Inte helt.
Inte på en gång.
Bara lite.
Tillräckligt för att det ska kännas möjligt att vara här.
Och om det någon gång känns som att kroppen vill vara med lite mer,
kan du låta den göra det på sitt sätt.
Kanske genom en rörelse,
kanske genom en suck,
eller kanske genom att du bara sitter kvar en stund till.
Det finns inget att göra rätt.
Det finns inget att göra klart.
Där allt får ta sin form i lugn och ro
Det finns ingenting i dig som behöver försvinna för att du ska kunna gå vidare. Känslor som fortfarande känns levande, minnen som fortfarande talar, och delar av dig som en gång skyddade något viktigt, får finnas kvar. Ingenting behöver tryckas undan, hållas tillbaka eller raderas. Allt som funnits i dig har haft en plats, en mening och en tid.
Och det finns ingen anledning att skynda. Det finns ingen nivå du måste nå och ingen punkt du behöver vara framme vid nu. Du får vara precis där du är, i rytmen som är din egen, i processen som redan pågår inom dig.
Det du håller i kommer att börja släppa när det har blivit erkänt och mottaget. När det har fått kännas till fullo, när du har fått leva igenom det och när det inte längre behöver bäras lika hårt.
Släppandet sker inte genom att pressa. Det sker när kroppen är redo, när hjärtat hunnit ikapp och när något inombords långsamt börjar mjukna.
Det är inte en väg som rör sig framåt i steg och riktningar utan mer som en inre rörelse som långsamt sjunker på plats, i den takt som är möjlig att bära.
Livet fortsätter att växa fram inifrån, inte genom att vi styr eller driver det, utan genom att vi låter det ta den form det behöver ta, just nu.
Och i det kan det finnas en stillsam helhet. Inte som ett mål som uppnåtts eller en insikt som kommit klart och färdigt - utan som en mjuk visshet i det ordlösa:
Att det som är, får vara här.
Att det som var, får ha varit.
Att det som kommer, får komma i sin tid.
© by HerMine’s
Senast uppdaterad 10 november 2025
Utforska gärna
