Kärnan

Ibland blir livet lite väl tufft. Och när det gör det — när verkligheten landar tyngre än vanligt — kan det vara svårt att veta vad man ska göra med allting man bär. Eller mer precist i mitt fall: med allting de omkring mig bär.

Min terapi är att skriva av mig. 

Om du redan har läst något av mig vet du nog redan om det. Det känns som att jag överlämnar mina tankar och känslor till en annan sfär, på något sätt. En plats där jag inte kan — eller inte vill — bry mig om vad andra tänker om mig. Om ens någon läser vad jag håller på med...💙

När man har kommit över en viss ålder har vi nog alla varit med om det. Den glada, älskade farmorn som gick bort. Den charmiga farfadern. Kanske den känsliga morfadern och den starka mormodern. Vänner och bekanta som tagit sina liv eller ryckts bort i olyckor. Morbröder, mostrar, farbröder, fastrar, syskon och andra människor som en gång var självklara delar av livet.

Förhoppningsvis behöver ingen av oss uppleva att förlora ett eget barn, för det måste vara bland det svåraste en människa kan gå igenom.

Och sedan finns förlusten av sina föräldrar. Oavsett om de blir 68, 88 eller 108 år gamla så lämnar de efter sig ett tomrum som inte går att jämföra med något annat. Min mamma är multisjuk, palliativ, fortfarande ung – bara 68 år – trots att jag själv hunnit bli 51.

Men nu, nu kämpar även min allra käraste vän mot en aggressiv cancer...

Hon och jag.

Vi som har följts åt genom livets upp- och nedgångar. Som känner varandra nästan utan och innan. Som vet vilka vi var innan livet formade oss till dem vi är idag. Vi har skrattat tillsammans tills tårarna runnit, fikat bort timmar -  med och utan barnen - firat, rest, promenerat, löst problem och skapat minnen. Vi har haft fantastiska dagar i London, delat både sorger och glädjeämnen. Hon är mitt bröllopsvittne och Shanias gudmor. En av de människor som funnits länge vid min sida genom livet, som känner min historia, mina styrkor och mina brister.

Hon, som jag älskar ur djupet av mitt hjärta.

Och jag vet ju att det finns mer än det vi ser. Själv är jag inte ens rädd för döden. Men jag är rädd för lidandet — utan att riktigt veta vilket som är värst, mitt eget eller mina käras. Visst tror jag också att allt i slutänden blir bra. Och ja, jag förstår att vi alla kommer ses igen. Men det förändrar inte de olika emotioner som kommer upp vid tanken på att min djupaste, käraste och äldsta krets av människor, kärnan, verkar bli hotad att bli ännu mindre. 

Här, på jorden.

Du vet, de människor som var med när allt började, när och hur livet utvecklades, som sett oss innan vi själv visste vem vi egentligen var. De som känner våra historier utan att vi behöver berätta dem. De som minns versioner av oss som sakta men säkert ingen annan längre känner. 

Och hur ska man ens föreställa sig de kommande åren utan hennes skratt, hans tröst, dennes lukt eller deras råd?

En efter en försvinner de ur den fysiska världen, och det gör något med en människa, eller hur? Det får tiden att kännas mer påtaglig. Det får en att förstå att livet inte är oändligt. Att vissa samtal inte kan skjutas upp och vissa kramar inte kan sparas till senare.

Ändå påminner oss sådana här stunder också om något annat.

Hur värdefullt livet faktiskt är. Och hur oviktigt det i jämförelse blir att oroa sig för vad andra tycker och tänker om oss, så länge vi själva vet vilka vi är.

Det finns ingen anledning att hålla tillbaka eller vänta på det perfekta tillfället — åtminstone så länge vi försöker leva med omtanke och inte medvetet skadar någon annan.

Det är visserligen ingen stor nyhet. Vi vet det redan, de flesta av oss.

Och ändå glömmer vi.

Gång på gång låter vi vardagen skölja över den insikten tills nästa påminnelse kommer. För den kommer alltid, förr eller senare.

Så vi får skratta lite högre. Ändå. Förlåta lite mer. Trots allt. Låta tårarna rinna. Utan skam. Våga lite oftare. Fast det känns läskigt. Uppskatta det som faktiskt finns här och nu. Medan vi kan.

I slutänden är det inte åren i livet som betyder mest.

Det är de älskade människor vi fick dela dem med. 

Och kärleken, den lämnar oss aldrig riktigt.

Den byter bara form.

💙

---