Små sätt att ta hand om dig – i olika stunder
Det finns en tid i livet när man försöker tänka sig fram till allt – analysera, förstå och lösa.
Jag levde länge där.
Och ändå var det inte tankarna som förändrade något på riktigt.
Förändringen kom i det lilla. I de där stillsamma skiftningarna som knappt märks först. Små handlingar, korta pauser och ögonblick av vänlighet mot mig själv – sådant som sakta började föra mig tillbaka till mig själv.
Och jag vill gärna dela med mig av det som hjälpte mig. Det gör det fortfarande, även om det idag oftast sker nästan av sig självt 😊
När allt snurrade – skrev jag
När tankarna gick i cirklar upplevde jag hur befriande det var att bara få ut dem. Jag behövde inte formulera perfekt eller förstå allt – jag skrev bara.
Det blev som att ge huvudet en plats att vila.
När kroppen var orolig – andades jag
Det var så enkelt att det nästan kändes för enkelt. Men tio långsamma andetag gjorde ofta mer än en timmes grubblande.
Det blev som att påminna kroppen om att jag var trygg där jag var.
När energin var låg – rörde jag mig lite
Jag slutade tänka att det behövde vara prestation eller träning. Jag rörde mig bara.
En promenad. Några steg. Lite ljus.
Och plötsligt fanns det lite mer liv igen.
När allt kändes för mycket – gick jag ut
Naturen krävde ingenting av mig. Den bara fanns där.
Och ibland var det precis det jag också behövde få göra.
När jag fastnade – började jag litet
Jag märkte att motivation sällan kom först. Men små steg gjorde nästan alltid skillnad.
En sak. Sedan en till.
När jag tvivlade – påminde jag mig om vem jag var
Jag skrev ner det jag faktiskt hade gjort. Det jag hade klarat. Det jag hade tagit mig igenom.
Jag var inte längre där jag en gång började.
När jag kände skuld – släppte jag taget lite
Jag såg hur mycket jag bar som jag egentligen inte behövde bära.
Att förlåta mig själv blev ett sätt att ge mig själv en chans att gå vidare.
När jag var otålig – stannade jag upp
Fem minuter fick räcka.
Jag satt. Andades. Var.
Och det förändrade mer än jag trodde.
När livet kändes tungt – började jag se det lilla
En kopp kaffe. Ett skratt. En stund av stillhet.
Jag upptäckte att tacksamhet inte behövde vara stor. Den behövde bara vara sann.
Det var så jag hittade tillbaka till mig själv – genom utmattning, sorg och de faser jag har gått igenom de senaste åren
Inte genom att göra allt rätt eller förstå allting, utan genom att jag gång på gång valde en liten annan riktning.
Jag började med små steg – en enkel handling, en paus mitt i allt, eller en stund där jag mötte mig själv med lite mer vänlighet.
Och någonstans längs vägen började allt sakta falla på plats inom mig. Det tog tid. Det tar tid. Och jag tror att det alltid kommer att få ta tid - att lära sig, förstår det djupt inne och kunna integrera i hjärtat och i livet.
Men - det jag har lärt mig hittills, genom att leva mer medvetet, är att jag kunde ta till mig det så småningom.
Idag vet jag oftast vad jag behöver, när jag behöver det. Jag känner tydligare vad som är rätt för mig, och vad jag inte längre vill bära med mig.
Ibland är det enkelt. Ibland tar det tid att förändra det som behöver förändras – i mig själv eller i det som finns runt omkring. Och det får vara så.
Allt är fortfarande inte alltid lätt. Inte överallt. Inte hela tiden. Men jag möter det på ett annat sätt nu.
Med mer tålamod.
Med mer tillit.
Och med en större vänlighet mot mig själv.
Och jag hoppas att jag, genom att dela det här, kan få vara något litet på vägen – kanske en stillsam inspiration – för någon annan som går sin egen ♥
© by HerMine’s
Utforska gärna
