Dreamwalk
Den här novellen kom till mig — genom livet, dess ingredienser, erfarenheter och upplevelser. Den tillhör dock inte bara mig. Kanske tillhör den just nu också dig. Helt säkert många andra därute.
Ta hand om dig och dina ♥
Kram, Christine
Det finns en plats som inte är en plats.
Den har inget namn på något kart. Den syns varken från flygplan eller satelliter. Den går varken att hitta med koordinater eller kompass.
Men alla vet vägen dit.
Han hade legat i tre veckor nu.
Djupare än sömn — det var något annat. Som om kroppen äntligen hade bestämt sig för att låta honom gå, ett andetag i taget. Sjuksköterskan som kom på morgonen sa ingenting längre. Hon justerade kudden, lade handen kort på hans panna, gick.
Utanför fönstret regnade det.
Hon satt i stolen bredvid. Samma stol som i tre veckor. Hon kände varken om den var hård eller mjuk längre. Hon kände ingenting egentligen — bara en stor, stilla tomhet som hade lagt sig över allt som om det vore snö.
Hon höll hans hand.
Han märkte det kanske.
Den natten somnade hon utan att bestämma sig för det.
Och han — han gick ett steg längre än han brukat göra.
Det var varken mörkt eller ljust där.
Något mittemellan — som gryningen fast utan riktning, som om ljuset kom inifrån allting.
Hon stod på en äng. Eller något som påminde om en äng. Gräset under hennes fötter var verkligt — hon kände det — men färgerna var annorlunda på ett sätt hon varken kunde sätta ord på eller ville.
Han stod några meter bort.
De såg varandra samtidigt.
Ingen av dem frågade hur. Ingen av dem frågade varför. Det kändes som den sortens dröm där man helt enkelt vet, utan att behöva förklara sig för sig själv.
Han såg lättare ut. Som om han lagt av sig något tungt utan att hon sett när det hände.
— Du ser trött ut, sa han.
Hon skrattade. Det kom ut som ett litet, oväntat ljud — det första riktiga skrattet på veckor.
— Det är du som ligger och dör, sa hon.
— Ja, sa han. Det är märkligt hur lite det gör ont härifrån.
Anisã kom utan att de hört henne närma sig.
Hon var där helt enkelt — som om hon alltid stått lite snett bakom synfältet och nu trätt fram.
Varken gammal eller ung. Varken nära eller långt borta. Hon hade ett ansikte som var svårt att minnas i detalj men lätt att känna igen — som ett ansikte man sett i en dröm för länge sedan och burit med sig utan att veta om det.
Hon log mot dem båda.
Ett leende som varken sa det ordnar sig eller var inte ledsna. Bara ett leende som sa jag ser er.
— Vill ni gå en bit? frågade hon.
Det var en inbjudan som redan visste sitt svar.
De gick.
Anisã visade dem saker utan att förklara dem.
En flod som rann i två riktningar på en gång — och det verkade fullständigt rimligt. Ett träd vars rötter hängde i luften och vars grenar gick ner i jorden — och det verkade fullständigt rätt. Stjärnor som lyste inifrån, stabilt, utan att fladdra.
— Var är vi? frågade hon.
— Mittemellan, sa Anisã.
— Mittemellan vad?
— Allt, sa Anisã enkelt.
Som om det var det mest självklara svaret i världen. Och kanske var det det.
Han gick bredvid dem och sa ingenting på länge. Sedan:
— Är det ensamt? Dit jag ska?
Anisã stannade. Vände sig mot honom med det där leendet.
— Ingenting är ensamt där, sa hon.
De satte sig vid något som liknade vatten men lät som musik.
Han tittade på henne länge.
— Du ska sluta sitta i den stolen, sa han till slut.
— Jag vet, sa hon.
— Lev, sa han. Det är allt jag ber dig om. Lev ordentligt.
— Det är för mycket begärt, svarade hon.
— Ja, sa han. Och ändå.
Hon öppnade munnen. Stängde den igen. Det fanns så mycket hon hade sparat på — meningar som väntade i en låda hon aldrig vågat öppna. Nu när hon äntligen kunde säga allt kände hon att det mesta hade löst upp sig på vägen hit.
Det kvarstod bara det viktigaste.
— Jag är rädd för att glömma hur du låter, sa hon.
— Det gör du aldrig, sa han. Aldrig på riktigt.
— Hur vet du det?
Han tittade på Anisã. Anisã nickade nästan omärkligt.
— Jag vet det, sa han bara.
De satt där en tid som saknade längd.
Anisã lämnade dem ifred — genom att bli lite mer stilla, lite mer bakgrund, lite mer av det mjuka ljuset runt dem.
De pratade om saker de aldrig pratat om. Gamla minnen som visade sig vara viktigare än de trott. Saker som känts som misstag och som härifrån såg ut som något annat. Vändpunkter. Gåvor i förklädnad.
De skrattade mer än hon hade väntat sig.
Det förvånade henne — att man kunde skratta här, i den här platsen, i den här stunden. Och sedan förvånade det henne inte alls.
När det var dags visste de det båda, utan att någon sa det.
Anisã stod nära igen.
— Måste han? frågade hon. Det lät barnsligt. Hon visste det.
— Han går varken bort eller försvinner, sa Anisã stilla. Han går vidare. Det är en helt annan sak.
— Vad är skillnaden?
— Bort är ingenstans, sa Anisä. Vidare är någonstans du ännu inte sett.
Han tog hennes hand en sista gång. Hennes drömmens hand. Hon kände det hela vägen ner i fingrarna.
— Lev, sa han igen. Det räcker.
Hon vaknade i stolen.
Hans andning var långsammare nu. Men den fanns där fortfarande — tyst, stadig, som en sista present.
Något hade förändrats i rummet. Eller i henne. Bara att tomheten bar en annan vikt nu. Som om någon öppnat ett fönster i något hon aldrig visste hade väggar.
Hon tog hans hand igen.
Den var varm.
Och så — som om han väntat just på det — öppnade han ögonen.
Utan ansträngning. Utan smärta. Som någon som vaknar från en god sömn och vet precis var de är.
Hans blick fann hennes direkt. Ingen sökning. Ingen osäkerhet. Bara — där är du.
De log mot varandra.
Ett leende som varken bar sorg eller tapperhet.
Det sortens leende som bara är — utan sammanhang, utan förklaring.
Han tog ett andetag.
Och sedan tog han inga fler.
Han märkte knappt övergången.
Som att kliva från ett rum till ett annat — och inse att dörren alltid stått öppen.
Anisã väntade på andra sidan.
Hon stod vid foten av en trappa han aldrig hade kunnat beskriva för någon — för den var för enkel för ord. Vit som ljuset precis innan solen går upp — det mjuka, löftesrika ljuset som värmer utan att blända. Marmorliknande. Varm under fötterna. Som om stenen andades.
Han tittade ner på sina händer.
De skakade inte längre.
— Välkommen, sa Anisã.
— Jag trodde jag skulle vara räddare, sa han.
— Det vet jag, sa hon. De flesta tror det.
— Varför är man det ändå?
— Rädslan tillhör det du just lämnade, sa Anisã. Den passar helt enkelt inte ihop med det du just klev in i.
De gick uppför trappan tillsammans.
Varje steg kändes lätt — kroppen fick äntligen göra det den alltid velat. Röra sig utan motstånd. Andas utan ansträngning. Existera utan kostnad.
Överst öppnade sig ett stort hall.
Han stannade.
Storhet utan hot. Det var det enda sättet att beskriva det. Taken var höga — eller kanske fanns det inget tak alls, bara en fortsättning uppåt som ögat aldrig riktigt nådde fram till. Ljuset kom från ingenstans specifikt. Det bara var — jämnt, stilla, levande.
Och kärleken.
Den gick varken att ta på eller se direkt. Men den fyllde rummet på samma sätt som musik fyller ett rum — som en kvalitet i luften själv, som om väggarna, golvet, ljuset, hela atmosfären var gjorda av något som saknade ett bättre namn.
Kärlek.
Den sorten som kräver ingenting tillbaka. Den sorten som aldrig gör ont när den försvinner — för den försvinner aldrig. Den bara är, utan villkor, utan historia, utan slut.
Han kände hur något inom honom — något han burit så länge att han glömt det var en börda — lade sig ner och vilade.
— Vad är det här stället? frågade han.
— Det har många namn, sa Anisä. Alla är lite rätt. Inget är helt rätt.
— Vad kallar du det?
— Hem, sa hon.
Han tittade ut över hallen.
Människor rörde sig där — många bekanta ansikten bland dem. Ansikten han länge trott var borta för alltid.
Något snörde ihop sig inom honom — fast det var varken en strupe eller ett hjärta längre, bara en känsla som fortfarande visste hur längtan kändes.
— De väntar på dig, sa Anisã stilla.
— Sedan länge?
— Tid fungerar annorlunda här, sa hon. Men frågar du dem — de skulle säga att det kändes som precis nyss. Och som en evighet sedan. Båda på en gång.
Han förstod det och förstod det inte. Och båda var lika sanna.
— Och hon? frågade han. Kommer hon hit?
— Alla kommer hit. Hon har saker kvar att göra. Saker som bara hon kan göra.
Han nickade långsamt. Det värkte lite — den sortens längtan som egentligen är en form av kärlek i förklädnad.
— Kan hon känna mig? frågade han. Därifrån?
Anisã vände sig mot honom. Det där leendet igen.
— Du kommer att förvånas, sa hon, över hur nära man kan vara någon som befinner sig långt borta.
Han gick mot hallen.
De bekanta ansiktena vände sig mot honom. En kvinna vars skratt han aldrig glömt. En man som lärt honom något viktigt utan att veta om det. Händer som sträcktes mot honom — med den sortens tålmodiga glädje som har all tid i världen och vet om det.
Han vände sig om en sista gång mot Anisã.
— Tack, sa han.
— Det är jag som tackar, sa hon. Det är alltid jag som tackar.
Han förstod varken vad hon menade eller varför det kändes så rätt.
Han log mot henne.
Och sedan gick han in.
© by HerMine’s
Utforska gärna
