Innan du går (1)
DEL 1: När kärlek och irritation bor i samma rum
Det här är en sån text som inte kommer från huvudet. Den kommer från ett tryck inifrån. Ett behov av att få ur sig något som annars stannar kvar i kroppen.
För att förstå. För att inte bära allt själv. För att sätta ord på något som egentligen inte riktigt vill bli ord.
Eller bara för att få vara ärlig.
Det finns en särskild sorts trötthet som inte går att sova bort. Inte ens efter en hel natt. Inte ens efter flera dagar.
Den sitter inte i kroppen på det sätt man tror. Den sitter djupare. Som ett konstant brus under ytan.
Och ibland märker man den först när man är mitt i ett skratt.
"Varför skrattar du så mycket, Nina?"
Det är en sån mening som inte borde göra ont. Men den gör det. Inte för vad den säger, utan för allt den bär med sig.
Jag satt där igår. Min pappas 70-årsdag. Folk runt bordet. Skratt. Mat. Röster. Ett försök till något som ska vara normalt.
Och min mamma.
Min mamma som är så sjuk. Min mamma som är så tunn nu. Min mamma som har KOL i sista stadiet. Min mamma som precis fått veta att det finns en tumör i bröstet igen.
Min mamma som kanske inte har så mycket tid kvar.
Och ändå.
Där, mitt i allt, är hon exakt den hon alltid varit.
Det är det som är så svårt att förklara för någon som inte står i det.
Att en människa kan vara på väg att dö och samtidigt vara irriterande, kontrollerande, vass, kritisk.
Att sjukdom inte automatiskt förvandlar någon till mild, försonad, mjuk.
Det gör den inte.
Och någonstans hade jag nog, utan att erkänna det, trott det.
Att något skulle släppa. Att hon skulle bli… snällare.
Men nej.
Istället:
"Gud vilken bred rygg hon har." "Håll fötterna stilla." Små kommentarer. Små stick. Små justeringar av världen runt henne.
Och jag vet det här mönstret så väl.
Det börjar smått. Jag ignorerar. Jag tänker: inte nu. Inte idag. Det är en födelsedag. Hon är sjuk. Var större.
Men det bygger upp sig.
Och någonstans finns det en gräns. En osynlig, inre linje.
Och när den passeras…
så händer det.
Jag svarar. Inte ens hårt. Bara tillräckligt för att markera.
Och hon svarar:
"Mimöschen."
Ett tyskt ord. I förminskande form. Liksom en blomma som fäller sina blad vid minsta beröring. Det var vad jag var, enligt henne.
Ordet hänger kvar i luften. Lite för lätt. Lite för snabbt. Lite för bekant.
Och där sitter jag igen, i den där välbekanta blandningen av:
skuld och irritation.
Det är den mest förvirrande kombinationen av alla.
För om jag bara var arg skulle det vara enklare.
Om jag bara var ledsen skulle det också vara tydligare.
Men det här?
Att vara både och samtidigt?
Att känna:
"Det där var inte okej"
och samtidigt:
"Men hon är sjuk… jag borde vara mer tålmodig".
Det sliter i två riktningar.
Och mitt i allt det här kom en annan tanke.
En som inte kom från huvudet.
Utan från något djupare.
"Jag vill att hon ska få gå i frid."
Den tanken skrämde mig först.
För vad betyder det egentligen?
Att jag ger upp? Att jag släpper henne? Att jag inte kämpar?
Men ju mer jag satt med den desto mer förstod jag:
det är inte resignation.
Det är kärlek i en annan form.
För att vilja att någon ska få gå i frid är inte samma sak som att vilja att de ska försvinna.
Det är att inte vilja att de ska lida. Varken i kroppen. Eller i det där inre motståndet som vissa människor bär hela livet.
Min mamma har alltid varit stark.
Men inte på det där mjuka sättet.
Mer på det sättet som behöver ha kontroll, behöver säga till, behöver justera världen, behöver ha sista ordet...
för att känna sig trygg i den.
Och nu när kroppen sviker henne så försvinner inte det.
Det blir snarare tydligare.
Jag märker också något hos mig själv.
Hur min egen utveckling – det jag har lärt mig genom åren genom terapi genom spirituellt arbete genom att försöka förstå mig själv
blir testad på riktigt ännu en gång.
Vid köksbordet. I små kommentarer. I blickar.
Det är lätt att känna sig medveten när ingen trycker på ens knappar.
Det är något helt annat att vara det när varje nerv i kroppen reagerar.
Jag har förstått en sak väldigt tydligt de senaste dagarna:
det här handlar inte längre om att förändra henne.
Det loppet är kört.
Inte för att det är hopplöst. Utan för att det inte är där fokus behöver ligga.
Fokus ligger någon annanstans nu.
Hos mig.
På ett sätt som faktiskt gör det möjligt att vara kvar.
För sanningen är:
jag kan inte vara där om jag går sönder varje gång.
Jag kan inte vara närvarande om jag är uppfylld av irritation.
Jag kan inte bära kärlek om jag samtidigt bär på för mycket oförlöst reaktion.
Så något i mig håller på att justera.
Märkbart.
Jag börjar se henne ännu mer tydlig.
Som en människa.
Med sina mönster. Sin rädsla. Sin historia.
Och jag börjar se mig själv tydligare också.
Hur snabbt jag fortfarande kan gå in i försvar när trycket blir för tätt, för ofta, i ett tempo jag inte hinner med. Hur mycket som egentligen inte bara handlar om nu utan om hela vår relation.
Det betyder inte att jag ska acceptera allt.
Det är viktigt att säga.
För det här är en fin linje.
Att förstå någon betyder inte att man ska ta emot allt.
Jag övar nu på något som är svårare än att säga ifrån.
Att inte gå in alls.
Att inte svara på varje kommentar av just henne. Att inte försöka korrigera, förklara, vinna.
Det låter enkelt.
Det är det inte.
För kroppen vill något annat.
Den vill reagera. Den vill säga ifrån. Den vill bli sedd.
Men ibland är styrka att säga mindre.
Det betyder inte att jag alltid lyckas.
Igår gjorde jag inte det.
Och det är också okej.
Det finns en annan sak som har blivit tydlig.
Något praktiskt, nästan brutalt konkret.
Jag bor två timmar bort.
Det går inte att bara "titta förbi".
Varje gång jag åker dit är det en resa.
Och det gör något med allt.
Det betyder att jag inte kan vara där hela tiden.
Och det betyder att varje besök behöver få ha en ram.
Annars går det inte.
Jag hade önskat att det var enklare.
Att jag bara kunde vara där hela tiden. Att det bara var fint. Att vi bara höll handen och sa det som aldrig sagts.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Den är:
rå, mänsklig, ibland ful och ibland varm. Ibland allt samtidigt
Och det är just där något verkligt kan uppstå.
I det som faktiskt är.
Jag vet inte exakt hur den här tiden kommer att se ut.
Jag vet inte hur länge vi har kvar.
Jag vet inte hur det kommer sluta.
Men jag vet en sak.
Jag vill inte lämna det här med:
bara irritation, bara skuld.
Jag vill lämna det med:
ärlighet närvaro och så mycket kärlek som faktiskt får plats i det som är
Att sitta tyst bredvid henne utan att säga något alls.
Att gå därifrån tidigare för att kunna komma tillbaka igen.
Att inte svara fast allt i mig vill.
Att faktiskt svara för att jag inte är mer än människa.
Allt det här får finnas.
Och mitt i allt det här bär jag fortfarande den där meningen inom mig:
"Jag vill att hon ska få gå i frid."
Och om jag gör det här på mitt sätt – utan att förneka något, utan att pressa fram något –
så kan det bli sant.
Inte bara för henne.
Utan också för mig.
Det finns fler lager i det här som inte syns direkt.
Jag är inte ensam i min upplevelse, även om det ibland känns så.
Min pappa sitter också där. Mer och mer märker jag hur något i honom har förändrats. Som om en helhetsbild långsamt håller på att falla på plats. Efter alla dessa år av tufft arbete, ansvar, vardag – där mycket bara rullade på – ser han nu tydligare. Känner tydligare. Reagerar tydligare.
Och ändå är han kvar. Precis som jag.
Min syster valde en annan väg. Hon bröt kontakten för flera år sedan. Helt. Och hon vägrar ta upp den igen.
Det finns något i mig som förstår det. Som till och med kan känna: jag hade kunnat göra samma sak.
Jag hade kunnat välja bort.
Men det är som att det inte är ett alternativ i min kropp.
Jag vet inte exakt varför. Ännu.
Men något i känslan säger nej. Som vägrar på samma sätt som min pappa inte går. På samma sätt som min syster vägrar. Hon talar ett annat språk i det hela. Ett språk av avstånd, av skydd, av gräns. Och bakom det finns också sådant som inte sägs här. Lager, händelser, erfarenheter som formar val – där sanningen aldrig ligger hos bara en.
Hur som helst - det här språket är också sant. Och helt okej.
Innan min mamma blev så här sjuk sa en av mina spirituella lärare till mig att jag inte skulle kunna kliva in i min fulla styrka – så länge min mamma fanns kvar i mitt liv på det här sättet.
Hon hade själv brutit med sin mamma.
Och jag hörde det. Jag förstod det. En del av mig visste att det fanns sanning i det.
Och ändå – och jag vet att det polariserar, särskilt inom den spirituella kretsen och ja, även inom mig –
är jag kvar.
Del 3 finns här:
När livet slutar förhandla med oss
♥
Lilou har följt mig genom mycket av det jag skriver om här. Ametisten när tankarna snurrade för fort. Bergkristallen när jag behövde se klart. Rosenkvartsen när hjärtat behövde påminnas om att kärlek och svårighet kan bo i samma rum. Du hittar den här:
Armband ✿ Lilou
Utforska gärna
