Den fria själen i rörelse
Det finns en sorts fråga som dyker upp om och om igen. Inte alltid uttalad, men tydlig på sitt eget vis.
Är du det här – eller det där?
Jag har aldrig riktigt känt igen mig i behovet av att välja sida, inte i lusten att bekänna mig till ett fack.
Jag känner mig inte hemma i etiketter som ”new age”. Inte heller fullt ut i någon enskild tradition. Ateism är det jag minst av allt känner igen mig i.
Det jag tror på följer ingen konsekvent modell men är sant för mig. Det får rymma mer än en ton, mer än ett språk, mer än ett sätt att förstå världen. Och det ena utesluter inte det andra. Det har det aldrig gjort för mig.
Ändå är det just det som ofta förväntas: att man ska välja, renodla, förklara sig. Som om tro, mening och inre liv bara är giltiga om de är placerbara och lätta att namnge.
Är det så livet fungerar?
Är det inte märkligt hur starkt antingen–eller verkar vara förankrat hos många människor, oavsett trosform? Som om trygghet kräver gränser. Som om mening bara är tillåten om den följer en karta.
De flesta av oss bär flera lager samtidigt, någonstans mellan det vi vuxit upp med och det vi fortfarande utforskar. Är det då verkligen nödvändig att tvingas välja mellan olika former av någon orörlig, fast tro? Varför räcker det inte för mig?
Jag som inte tror för att tillhöra. Jag som inte tillhör för att tro. Jag som låter det som bär mig få finnas där det finns plats – utan att göra det till en identitet.
Kanske är det just det som stör i en värld som vill sortera – att någon varken tar ställning mot eller predikar för. Att någon säger, utan dramatik: Jag är här som jag är.
Redan som barn har jag läst böcker så ofta, så mycket, så intensivt att min mamma fick ”kasta ut” mig ur mitt rum för att vara barn och sedan tonåring "på riktigt". Sedan jag kan tänka och skriva har jag skrivit mig igenom det som pågår inom och omkring mig för att låta tankarna landa. För att låta det inre få andas.
Är det därför min position kan uppfattas kontroversiell, utan alla "etiketter"?
Det jag själv upplever är att det är därför behovet av att placera sig känns främmande. Riktning finns där och rör sig - genom att leva och låta saker samexistera.
Så jag fortsätter att skriva - för att hålla kontakten med det som pågår.
© by HerMine’s
Läs gärna fler reflekterande artiklar eller utforska våra smycken på