Innan du går (3)

DEL 3: När livet slutar förhandla med oss

Just nu sitter jag med mina smyckesideer till morsdag. Det känns tufft. Vi har nu fått det definitiva beskedet att det blir sista morsdag för min mamma. Efter flera dagar hos mina föräldrar samt försöken att överleva chocktillståndet ensam hemma, känner jag mig inte bara lös i magen hela tiden utan också tungt i hjärtat — hängandes på en tunn tråd, bortryckt från livets vardagliga brus, sittandes i en blåsa med det förhärskande intryck att befinna mig under vattnet av en djup sjö utan möjlighet att kunna se mer än några centimeter i vilket håll som helst mina blickar för mig.

Det gör ont precis överallt.

Allt behov av att förstå vem som hade rätt och vem som hade fel — det känns plötsligt så litet. Så underligt långt borta. Kvar finns något annat. Något mycket naknare.

Sorg. 

Det skrämmer mig nästan hur snabbt allt annat försvann. Hur hjärtat plötsligt slutade hålla fast vid gamla berättelser när verkligheten blev så skör. Som om livet självt drog undan ett lager i taget och lämnade kvar det som alltid funnits där under — dolt av tid, av argument, av år.

Kärlek.

Jag tänker på allt jag känt. Emotioner som kändes så sann. Anklagelserna som kändes så berättigade. 

Men kanske är det det mänskliga i det. Nära relationer bär sällan "bara" kärlek. De bär ett helt liv — längtan och besvikelse, rädsla och gamla sår, beroenden och missförstånd och allt det som aldrig riktigt sades färdigt. Mammor och döttrar bär på något särskilt tungt av det. Decennier av känslor som krockar med varandra, ett förhållande som börjar innan vi ens kan minnas och som präglar oss på sätt vi kanske aldrig helt förstår.

Det är inte ett tecken på att kärleken var falsk. Det är ett tecken på att relationen var verklig.

Och ändå. 

Nu har läkarna sagt vad de sagt. Beskedet som förändrar allt. Det känns som om en del av mig har vetat länge — att kroppen förstår sanningen innan tankarna hinner ikapp. Nu vet jag ungefär hur mycket tid som finns kvar. Och något i mig har gått in i ett annat rum.

Det är märkligt hur döden förändrar perspektivet på allt. Den frågar inte längre vem som hade rätt. Vem som sa, gjorde, tyckte vad, när, på vilket sätt. Den lämnar bara kvar den mest smärtsamma och mest sanna meningen av alla:

Mamma, jag vill så gärna att du stannar - men jag vill inte att du lider.

Vad ska jag göra? Vart ska jag ta mig?

Det finns inget svar på den frågan. Den är omöjlig just för att den är så full av kärlek. Att vilja ha henne kvar. Och att vilja att hon ska slippa lida. Båda sakerna är sanna på samma gång. Det är inte en motsättning — det är vad det innebär att älska någon på riktigt.

Och så finns det något annat. Något jag inte har ord för riktigt. En språklöshet mitt i allt.

Hur beskriver man det som händer när man ser sin mamma försvinna — och samtidigt, precis samtidigt, ser henne bli mer sig själv än hon kanske någonsin vågat vara?

Hon ler mer nu. Skrattar till och med. Som om nån form av osäkerhet har lämnat henne. Som om rädslan att låta sig bli älskad bara lade sig. Hon låter mig komma nära nu på ett sätt hon inte gjorde förut. Tar emot utan att skydda sig. 

Det gör ont på ett sätt jag inte visste existerade. För det är så vackert. Och det kommer så sent.

Varför fick vi inte det här tidigare? Varför behövde livet ta ifrån oss allting för att vi skulle hitta varandra på det här sättet?

Jag vet inte. Är det verkligen just det som är det mänskliga i det?  Att vi sällan öppnar oss helt förrän vi inte längre har råd att hålla oss stängda?

Men,  vi har det nu. Det är verkligt. Och det är vårt.

Jag förstår inte exakt hur det gick till — hur vi gick till det här. Kanske sorgen gjorde det?

Denna nakna, existentiella sorgen som kan skala bort lager efter lager tills hjärtat står där utan rustning. Och då kan man nästan bli chockad över hur mycket kärlek som faktiskt fanns under allt annat. Hela tiden. Gömd av liv, av stress, av allt man inte hann säga.

Tiden rusar och stannar på samma gång nu. Varje stund är tyngre. Mer värdefull.

Jag behöver inte bli ett perfekt barn i efterhand. Och hon behöver inte bli den mamma jag ibland saknade. Det finns ingen väg att gå tillbaka och göra om.

Men det finns fortfarande något framåt. 

En hand. En blick. En berörelse. Att sitta bredvid varandra utan att något behöver sägas. Små meningar. Gamla minnen som dyker upp ur ingenstans. Närvaro. Bara närvaro.

Det är väl det som vi människor kan bära med oss långt efteråt. 

Så, det är där jag är nu. I ett rum där allt annat har tystnat. Bara älska. Bara vara hennes dotter medan jag fortfarande kan.

Det är ofta det som kvarstår när livet slutar förhandla med oss. Inte stolthet. Inte analyser. Inte gamla formuleringar som brändes in i oss för länge sedan.

Bara:

Jag älskar dig.

Och - orkar du stanna lite till?